Även om min pappa finns i mina tankar nästan dagligen, speciellt sedan jag fick barn - så är det inte ofta vi pratar om morfar här hemma. Det har inte riktigt fallit sig naturligt för mig att prata med en 1,5 åring om att inte morfar finns med oss längre och jag tycker att det är väldigt ledsamt att A aldrig kommer att få träffa honom.
Hur som helst så blev jag väldigt glad när A sa "moffa" och jag vet att han ofta är här hos oss även om vi inte kan se honom. Häromdagen vinkade A in i ett tomt vardagsrum, kanske var det inte så tomt som jag först trodde. I vilket fall som helst känns det bra för mig att tänka så. ♡
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar