Din tid kommer!

Idag kom beskedet som jag så länge väntat på om den nya tjänsten jag sökte. Jag har hela tiden haft känslan att det inte var jag som skulle få en ny utmaning den här gången. Men någonstans har jag ändå haft ett hopp för tjänsten är den jag strävat efter och det är dit jag vill nå en gång. Under tiden processen har varit har jag gått mellan hopp och förtvivlan på ett sätt, ena dagen har allt känts jättebra medan nästa dag har det känts helt fel. De sista dagarna har jag bara velat veta ända tills igår, då kände jag att det bara kunde va, och jag hade redan då en stark känsla av att jag idag skulle bli oerhört besviken...

Idag kom beskedet och precis som jag anat var det inte till min fördel. Givetvis blev jag ledsen och besviken för hoppet har ju ändå funnits. Men nu känns det riktigt bra och jag är ändå så nöjd att jag kommit så långt som jag har gjort, först till intervju och sedan vidare till nästa steg - djupintervju och även om jag snubblade på målsnöret har jag fått en fantastisk erfarenhet till nästa gång jag bestämmer mig för att söka nytt jobb. Just nu känns det ändå så skönt att nu har jag fått ett besked och inom en inte allt för lång framtid har vi något finare än vilken tjänst i värden som väntar oss - vår nya familjemedlem.

Sedan den första intervjun har jag försökt peppa mig själv och ofta söker jag mig till musiken när jag behöver pepp. Låten som jag då kom att tänka på som pepp om jag inte skulle gå vidare och som jag har spelat flera gånger är Håkan Hellströms "din tid kommer". Jag är inget stort fan av Håkan men låten och framförallt texten gillar jag och nu passar den perfekt. Sen kan man ju undra, hur stora oddsen är för när jag sätter mig i bilen för att åka hem efter att jag fått mitt besked och startar bilen så strömmar Håkan Hellströms "din tid kommer" i högtalarna och då kom faktist tårarna, glädje tårarna och samtidigt som jag satt där skrattandes med tårarna rinnande ner för kinderna så gjorde jag ett victory tecken för mig själv. Det finns en mening med allt och det denna gång var det inte min tur men där borta bakom knuten så finns något bättre som väntar mig en dag.

"Res dig efter varje smäll, Du har en ängel på din axel, Din tid kommer, Din tid kommer"

"Du är på gränsen till överviktig"

Igår kväll när jag satt och kollade igenom mitt Facebook flöde kom jag över en artikel från Expressen, där John Guidettis flickvän rasar över barnmorskans ord. Jag förstår hur kränkt hon blev, för detta var min första upplevelse när jag väntade A på inskrivningsbesöket hos barnmorskan i vecka 5.

Detta var i mitten på augusti 2015 och för er som minns den sommaren kan jag intyga, det var en kalassommar och det dracks en hel del vin den sommaren om jag säger så. Sommarens varmaste vecka tillbringade vi ironiskt nog i Alaska och redan där började jag ana att vårt liv skulle ta en helt annan vändning. Ett par veckor senare gjorde vi ett positivt test och knappt en vecka senare var det dags för inskrivningsbesöket hos barnmorskan. Jag minns så väl den där känslan jag hade som ny gravid och tidigt i graviditeten att jag knappt visste om det fanns ett barn där inne och någonstans trodde jag nog att jag skulle få det svart på vitt att jag var gravid.

Istället blev min lycka kortvarig och bland det första barnmorskan frågar mig är vad jag väger. Jag inte hade någon aning och fick gå ut och ställa mig på vågen i väntrummet. Redan då fick jag en chock! 67 kg, jag som inte vägt mer än strax över 60 på flera år. När jag sedan gick in i rummet och fick förmedla min chockartade vikt tar barnmorskan direkt och räknar ut mitt BMI och domen lät "du får inte gå upp mer än 10 kg för du är på gränsen till överviktigt".

Istället för att gå sprudlande glad ifrån barnmorskebesöket kände jag mig precis som tjejen i artikeln, arg, ledsen och kränkt och dessa ord etsade sig fast på min näthinna. Jag vet inte om det var jag själv som på något sätt påverkade det genom att jag själv förbjöd mig själv att gilla sötsaker. Men när jag väntade A var sötsaker och kakor bland det vidrigaste jag kunde äta, allt sött växte i munnen och jag åt istället mest frukt. Den dagen jag hade BF var jag på sista besöket hos barnmorskan och då hade jag gått upp exakt 10 kg och på något sätt kändes det så skönt, "idag var det "duedate" och jag hade klarat det förbaskade målet", som någon annan satt upp för mig.

Ett BMI säger inte allt, visst var och är jag lite rund men att kalla mig på gränsen till överviktig kändes lätt i överkant. Jag tränar regelbundet och rör på mig dagligen, kanske inte lika mycket som jag borde göra men jag rör i alla fall på mig. Jag har så funderat om vikten är något som man behöver ta upp på första besöket hos barnmorskan som för mig. Hade man inte istället kunnat vara lyhörd för mig och min viktkurva och hade det brakat åt helt andra hållet hade man kunnat ta tag i det då för som gravid för första gången är man ganska så skör ändå.

Denna graviditet fasade jag över första besöket hos barnmorskan och jag hade verkligen laddat för att gå dit och försvara min vikt men istället har jag inte fått höra ett ord om min vikt på hela graviditeten mer än att jag lämnat min vikt. Denna gång har jag däremot frossat i sötsaker och vid förra besöket hade jag gått upp ca 9 kg och jag väger än mindre och är mindre i kroppen än när jag var fullgången med A och med knappt nio veckor kvar till BF känner jag mig rätt lugn för jag vet att de extra kilona kommer jag tappa under våren.

Första bilden efter att vi gjort testet då vi väntade A

En skitig vecka kan sluta rätt bra ändå!

Veckan började ju minst sagt inte särskilt bra med tandläkarbesöket och allt vad det innebar. Sedan kändes det som om veckans följande dagar fortsatte i samma anda och jobbet var extra slitigt och kämpigt denna vecka och fram i slutet på veckan kändes det som om mina höfter var på väg att ge upp. Men det klart, nu är vecka 30 i graviditeten passerad och även den börjar väl sätta sina spår.

Jag skojade med en kollega i mitten på veckan att ikväll hade det suttit fint med ett glas vin, en flaska var vad jag fick till svar. Vin är verkligen något som jag känner att jag saknar denna graviditet, ett glas riktigt fylligt rödvin och vid de tillfällen någon dricker vin omkring mig så stoppar jag gärna näsan i glaset (om jag får) och luktar på det... ja jag vet det låter inte helt sunt... Det värsta är att jag vet när jag väl kommer att få ta det så kommer jag nog inte tycka att det är särskilt gott.

Tänk om jag då visste att jag i slutet på veckan skulle ta en tur in på bolaget och köpa en flaska skumpa (alkoholfri) för att fira. Inte bara M födelsedag i fredags, utan i torsdags fick jag ett samtal att jag gått vidare till vidare intervjuer till jobbet jag sökte häromveckan. Jag hade fått känslan att jag inte skulle gå vidare så detta var helt klart en överraskning som kändes så värt att fira och helt plötsligt hade veckan tagit en helt ny vändning och kändes inte helt lika jobbig längre, även om jag var helt slut fick jag ny energi och studsade fram som på små rosa moln och just då kändes tröttheten som bortblåst.

Igår var jag helt slut på förmiddagen och tillbringade större delen av den i sängen. Det känns som jag har en rejäl förkylning på gång som ligger och väntar någonstans men inte är redo att bryta ut än. Nu är det dags att fixa söndagsfrukosten och efter städning och annat kul som fick stå tillbaka igår ska vi åka ut på pumpajakt i eftermiddag.

Ett rop på hjälp och ett sista pass

Igår natt vaknade jag återigen med kramp i vaden och M väcktes återigen av ett rop på hjälp från min sida av sängen. Det är så hemskt att vakna av att vaden krampar och man knappt kan pressa hälen för att få krampen att släppa.

Första gången jag vaknade av en krampande vad var när jag väntade A då skrek jag rakt ut "hjälp mig, jag dör, hjälp mig" och stackars M som jag skrämde halvt ihjäl mitt i natten i all förvirring sträckte han min fot istället för att pressa hälen tillbaka.

Min första tanke när jag vaknade var nej inte idag, jag ska ju köra spinning ikväll. När jag vaknar med kramp i vaden har jag ofta känslan av träningsvärk ett par dagar efteråt. Jag bestämde mig för att leta upp mina stödstrumpor... Ett stort projekt och en syn för gudarna att se mig få på dem, man är ju inte allt för smidig just nu... Men det hjälpte och jag kände inget av vaden innan efter passet.

Sist jag vaknade av kramp var för cirka en månad sedan. Efter lite googlande började jag dricka mer mjölk (kalcium) och äta mer chiafrön (magnesium) som ska motverka kramper. Det har hjälpt fram till nu. Nu har jag även börjat dricka mer vatten i hopp om att slippa fler kramper.  Någon av er som har fler tips?

Igår var det då dags för det sista spinningpasset för denna säsongen. På ett sätt känns det riktigt trist att lägga spinningen åt sidan men ändå skönt på ett sätt. Det nya passet har jag trivts med så bra och jag är verkligen nöjd med det men samtidigt har det blivit tyngre för mig de sista veckorna och magen har varit lite i vägen. Nu är det dags för mig att träna lite för min egen skull innan det är dags för att träffa bebisen.

Kortvarig lycka och en stolt mamma

Igår var jag så glad för mitt buffertsparande äntligen var nått, idag känns det mindre bra och nu ser jag pengarna flyga sin väg... I eftermiddags gjorde jag ett besök hos tandläkaren och det är inget kul och inte nog med det så kostar det en del med och denna gång var dessutom ett mindre kul besök och väl i bilen bröt den gravida kvinnan i mig ihop och ville helt enkelt trösta mig med en påse godis, ironiskt nog. Inget godis har det blivit än men M kom hem med choklad för att trösta mig så vi får se hur det slutar, tröstätande känns trots allt bra ibland.

Men men bryt ihop och kom igen heter det. En superstolt mamma är jag i alla fall det världens goaste tjej som igår var blöjfri nästan hela dagen här hemma utan olyckor. A har sista tiden velat vara utan blöja hemma men har inte velat kissa på pottan utan när hon blivit kissnödig har hon bett om en blöja. Jag känner att då har hon ändå kommit en bit på väg för då har hon ändå känt när det har varit dags. Förra veckan var vi konsekventa med att ta av blöjan på kvällarna och vi upplevde att det började släppa lite samtidigt som vi inte gav henne en blöja direkt när hon bad om det. Både igår under dagen och ikväll har det fungerat jättebra - så härligt!

Vi har valt att belöna A med ett klistermärke eller ett "kisstermärke" som A passande nog kallar det efter varje lyckat pottbesök. Igår när det gick bra hela tiden fick hon välja en tatuering och en pixibok också, när hon gör stora framsteg tycker jag ändå att det är viktigt att hon får en belöning som fortsatt uppmuntran samtidigt som det inte ska vara en allt för stor sak för någon gång så ska man ju ändå sluta med det. För mig känns klistermärken och en pixibok helt ok.

Höstpromenad och ett nått mål!

Ännu en arbetsvecka har gått till ända och det känns som det bara är måndag och fredag nuförtiden. A har hela veckan pratat om att hon vill gå "lilla vägen" hem från förskolan. Hon vill då gå stigen i från förskolan ner mot skolskogen för att titta på hästarna, sist vi gick där fanns det björnbär längs med vägen vilket hon kom ihåg men kallade dem för blåbär istället.

I fredags eftermiddag lyste solen på oss efter i stort sett en veckas regnande och vi passade på att gå "lilla vägen" hem, även om det är en liten omväg och jag inte är så smidig längre så kände jag ändå att det var bäst att passa på för snart kommer jag inte orka gå så långt med vagnen längre. A vart överlycklig över promenaden även om björnbären var borta för säsongen så fick se både hästar och kor på promenaden i den värmande höstsolen.

Jag är så glad att jag äntligen nått mitt första mål detta år, mitt buffertsparande. Äntligen är jag i nivå med det jag satt som mål och hade innan vi köpte huset, vilket snart är ett år sedan - helt otroligt! Det känns så skönt att målet är uppnått och nu kan jag börja spara lite för egen del i fonder och aktier igen, under året har det hit tills blivit småpengar sparade men många bäckar små...

Gårdagen bestod av allt som inte hunnits (orkats) med tidigare i veckan, städning och storhandling. Det kändes så skönt att komma upp idag och sätta sig med en kopp te i soffan och känna att man inte har en massa måsten hängande över sig.