"Du är på gränsen till överviktig"

Igår kväll när jag satt och kollade igenom mitt Facebook flöde kom jag över en artikel från Expressen, där John Guidettis flickvän rasar över barnmorskans ord. Jag förstår hur kränkt hon blev, för detta var min första upplevelse när jag väntade A på inskrivningsbesöket hos barnmorskan i vecka 5.

Detta var i mitten på augusti 2015 och för er som minns den sommaren kan jag intyga, det var en kalassommar och det dracks en hel del vin den sommaren om jag säger så. Sommarens varmaste vecka tillbringade vi ironiskt nog i Alaska och redan där började jag ana att vårt liv skulle ta en helt annan vändning. Ett par veckor senare gjorde vi ett positivt test och knappt en vecka senare var det dags för inskrivningsbesöket hos barnmorskan. Jag minns så väl den där känslan jag hade som ny gravid och tidigt i graviditeten att jag knappt visste om det fanns ett barn där inne och någonstans trodde jag nog att jag skulle få det svart på vitt att jag var gravid.

Istället blev min lycka kortvarig och bland det första barnmorskan frågar mig är vad jag väger. Jag inte hade någon aning och fick gå ut och ställa mig på vågen i väntrummet. Redan då fick jag en chock! 67 kg, jag som inte vägt mer än strax över 60 på flera år. När jag sedan gick in i rummet och fick förmedla min chockartade vikt tar barnmorskan direkt och räknar ut mitt BMI och domen lät "du får inte gå upp mer än 10 kg för du är på gränsen till överviktigt".

Istället för att gå sprudlande glad ifrån barnmorskebesöket kände jag mig precis som tjejen i artikeln, arg, ledsen och kränkt och dessa ord etsade sig fast på min näthinna. Jag vet inte om det var jag själv som på något sätt påverkade det genom att jag själv förbjöd mig själv att gilla sötsaker. Men när jag väntade A var sötsaker och kakor bland det vidrigaste jag kunde äta, allt sött växte i munnen och jag åt istället mest frukt. Den dagen jag hade BF var jag på sista besöket hos barnmorskan och då hade jag gått upp exakt 10 kg och på något sätt kändes det så skönt, "idag var det "duedate" och jag hade klarat det förbaskade målet", som någon annan satt upp för mig.

Ett BMI säger inte allt, visst var och är jag lite rund men att kalla mig på gränsen till överviktig kändes lätt i överkant. Jag tränar regelbundet och rör på mig dagligen, kanske inte lika mycket som jag borde göra men jag rör i alla fall på mig. Jag har så funderat om vikten är något som man behöver ta upp på första besöket hos barnmorskan som för mig. Hade man inte istället kunnat vara lyhörd för mig och min viktkurva och hade det brakat åt helt andra hållet hade man kunnat ta tag i det då för som gravid för första gången är man ganska så skör ändå.

Denna graviditet fasade jag över första besöket hos barnmorskan och jag hade verkligen laddat för att gå dit och försvara min vikt men istället har jag inte fått höra ett ord om min vikt på hela graviditeten mer än att jag lämnat min vikt. Denna gång har jag däremot frossat i sötsaker och vid förra besöket hade jag gått upp ca 9 kg och jag väger än mindre och är mindre i kroppen än när jag var fullgången med A och med knappt nio veckor kvar till BF känner jag mig rätt lugn för jag vet att de extra kilona kommer jag tappa under våren.

Första bilden efter att vi gjort testet då vi väntade A