Ett rop på hjälp och ett sista pass

Igår natt vaknade jag återigen med kramp i vaden och M väcktes återigen av ett rop på hjälp från min sida av sängen. Det är så hemskt att vakna av att vaden krampar och man knappt kan pressa hälen för att få krampen att släppa.

Första gången jag vaknade av en krampande vad var när jag väntade A då skrek jag rakt ut "hjälp mig, jag dör, hjälp mig" och stackars M som jag skrämde halvt ihjäl mitt i natten i all förvirring sträckte han min fot istället för att pressa hälen tillbaka.

Min första tanke när jag vaknade var nej inte idag, jag ska ju köra spinning ikväll. När jag vaknar med kramp i vaden har jag ofta känslan av träningsvärk ett par dagar efteråt. Jag bestämde mig för att leta upp mina stödstrumpor... Ett stort projekt och en syn för gudarna att se mig få på dem, man är ju inte allt för smidig just nu... Men det hjälpte och jag kände inget av vaden innan efter passet.

Sist jag vaknade av kramp var för cirka en månad sedan. Efter lite googlande började jag dricka mer mjölk (kalcium) och äta mer chiafrön (magnesium) som ska motverka kramper. Det har hjälpt fram till nu. Nu har jag även börjat dricka mer vatten i hopp om att slippa fler kramper.  Någon av er som har fler tips?

Igår var det då dags för det sista spinningpasset för denna säsongen. På ett sätt känns det riktigt trist att lägga spinningen åt sidan men ändå skönt på ett sätt. Det nya passet har jag trivts med så bra och jag är verkligen nöjd med det men samtidigt har det blivit tyngre för mig de sista veckorna och magen har varit lite i vägen. Nu är det dags för mig att träna lite för min egen skull innan det är dags för att träffa bebisen.